Investment

Har fått ett enormt sömnbehov.

Jag äter mig nu in i skalet på de jävliga strukturer som upprätthåller omgivningen. Utan att jag mår direkt dåligt, låter jag självet smutsa ner sig i de förvirringsgödande svartbygge jag kommer ifrån, och ser runt omkring mig.

Underordnar mig "strömmarna" i omgivningen, det leder ingen vart, och jag dras med i samma "dubbelliv" som de flesta lever. Som ligger så nära inpå att de aldrig har reflekterat över dess destruktion. Som att applicera "sig själv" på jagbilden och säga att "jag har inga krav på livet längre". Fast man i själva verket har enormt stora krav.

Jag tar alltså en långsiktgare mellanväg. Jag äter hälften av det jag får och "spionerar" utan att det smärtar mig längre; utan de svåra, kompexa tankeproblemen som endast ger mig nästan omöjliga, komplicerade och allmänt avvikande lösningar -och som bryter ner mig mentalt och emotionellt.

(Den mentala omfamningen jag svetsar fram nu, kommer bli den nya restriktiva rustningen.)

Det är alltså en stor fördel att jag inte försöker hitta hem längre. Jag lever istället på en medveten, naiv närvaro i mig själv. Jag tillåter mig att fatta begrepp som ligger utanför och framför min egen ram, dvs. inte de "koder" jag försökte lotsa mig fram genom. Och får alltså, utan att det sabbar stegen, slappna av, och samtidigt veta att de luftburna monument jag bygger faktiskt håller till viss del.

Men man får aldrig föråda kunskapen om den psykologiska kausaliteten, och säga att svårt inte finns.