Onsdag

Jag mår väldigt bra. Kan inte uttrycka mig.. Jag känner mig som ett barn, trots att jag kan ta den psykologiska kausaliteten väldigt långt, och ser andras självklara beteendemönster tydligt och klart låser det mig inte på samma sätt.

• Jag är inte längre påväg. Jag jobbar/kalkylerar inte längre med "problemet", utan tog det till dess extrem.
• Det finns två utgångar; status qou och symbiosen med strukturen i-sig el. icke-upplevelsen av det jag är -total alturism, eftersom jag själv inte "finns".
• Jag har inte längre något att upprätthålla. Väldigt litet kontrollbehov, inte det dominanta "varandet" som förut.

Eftersom världen är mig själv, och ingenting utanför finns kan jag inte heller sluta tänka eller vara mig själv. Jag kordnierar mig inte längre med mitt högst medvetna psyke om min identitet. Jag lossar mig själv från arketyperna och lever på rörelsen utåt, och struntar i alla särtypiska behov. Fri. Eftersom jag begriper händelseförloppet extremt bra (inte konstant förstås) är jag på ständig flykt från mig själv -stagnationen. Jag känner andras soul som min egen, och jag fattar att man kan i stort sätt hävda vad som helst. Jag känner andra. Även fast jag alltid har förstått andra bra, har det varit distanserat och inte "med" andra. Jag upplever alltså seriöst att jag kan hävda och fatta helt motsatta teorier. Ser ingen skillnad mellan vuxan och barn. Jag vet precis hur det är att vara där och säga det där. .

Jag har alltså inte målet kvar, eftersom jag har nått taket och valt att överleva -på flykten. Jag är alltså halv-död. Det känns just nu som om jag börjar omskapa en renare vilja. Ny. Det är inte samma sak som den kroniska identitetskrisen, eftersom jag inte bryr mig om vad jag är; och det är just det som slänger mig framåt. Jag tar allt från början. Precis som om jag vore fyra eller elva. Som att dö och återfödas med fördomsfriheten och den uppenbara djurparken fortfarande där..