Meningen med livet i en lotska

Som vanligt, som alltid, kommer jag alltid ge ett förvirrat intryck. I själva verket är jag så att säga "högst medveten om min förvirring". Då förstår man vad som menas (tror man.) Det alla vill säga stöps inte riktigt i formatet "förståelse". Att jag nu ställer in på den frekvensen är en annan sak; men det är inte saken. Jag är genomlojal men samtidigt kan man inte lita på mig, eftersom jag aldrig kan infria några löften. Ens till mig själv. (Det är det allt går ut på, nämligen.) Bin there, done that.. Jag vet att jag är alla hörn utav verkligheten (och det "overkliga"), och är fullt medveten om det system jag är infödd i, eller en del utav på marknivå, och jag ser ingen skillnad mellan något sådant som vuxen/barn el. dum/smart. Vilket gör att jag alltid "tror" att det är "mig själv" jag möter. I allt. I alla. Med vissa "knep" som jag inte vill, eller kan förklara; kan jag alltså "ta in" en hel person. Precis som när jag känner kan känna igen själva "doften" av en individ, där den har varit etc. T.ex. Jag råkade träffa f.d. ägarens dotter till mitt hem, där jag bodde när jag var liten; och visste vem det var, utan att ha träffat henne innan förstås. På det hela försöker jag alltid vara sann. Det är om något är mitt mål, att förklara detta, hur det fungerar -hur saker inte är. I purt levnadssyfte alltså. (Det här betyder givetvis inte att jag inte bryr mig om andra t.ex.) Detta är omöjligt; men man kan ana vad jag i djupet vill åt, vill säga; genom min "sanna extrema motsägelser". Även fast jag vet att sanningen döljer sig själv, och att man inte kan "se" något som inte existerar mer än.. .."där" och "här". Man kan aldrig förstå. Och det är just det jag varit komplext icke-insiktsfull med hela livet. (Desto mer förstörd er verklightetsmodell är desto större del av skiten/kärleken är du en del utav -genom era identifikationmönster.) Missförstånden om tid & rum är orsaken till livet, som vi vet. Det intressanta är om vi verkligen vill bort från allt; plågan och kärleken. Nu när vi kan "leva i himmelen". Många människor har fått för sig att transcendens slår ut något onaturligt-naturligt. (Detta liv!) Hur är det med KÄRLEKEN? Himlen, helvetet, Gud och alla andra jävlarna har jag redan i mig själv. Livet är underbart, visst? Jag har alltid så mycket kvar här, innan jag slänger mig in i ett svart hål, och aldrig kommer tillbaka. Aldrig någonsin. Jag kan gå igenom ett helt liv under en dag, och skjuta upp insikter. Därför låter det alltid som om jag är "nyligen underättad om ordet" eller har läst det någonstans, i och med min barnslighet och halvvirriga beteendemönster. Jag har fan inte läst någonting nästan, och det säger jag för att ni ska fatta hur evigheteskomplexet fungerar. (Det "ser ut" som om jag härmar t.ex.) Men jag lovar, det gör jag inte. Mitt helt underbara & rent genomjävliga verklighetskomplex försvinner i tomma intet när så sker.. [Fritt fall, Gröna Lund, typ] Något mycket, mycket större än "döden". Jag undviker det, men jag kan självmant falla ner i djupet. En känsla av att helt försvinna, i tomma intet. Jag bryter ihop varje gång, även fast det inte har hänt så fasligt många gånger. En djupt läskig/hemsk, och lycklig "upplevelse". Motsatsen till religion, att hålla på att slungas in i dig själv, påväg till ingenting alls. --Det har verkligen inget att göra med kapituleringen från "limited reality"/kristuskomplexet. (Mer än något annat.) INTE EN ENDA DAG i mitt liv har jag "sjunkigt ner i en depression". På gott och verkligen, verkligen ont. Ni hajjar va? Och ingenting är för mig; nytt, alls. Även om man inte kan säga det högt ..till sig själv. Vad ska jag leva av/på när allt jag/vi gör är att FELA. Många ser ångest som ett symptom, och inte som en SITUATION. Såklart jag inte då "hittar på". Jag är en djupt lycklig och väldigt olycklig människa. Skeenden omöjliga att författa. Jag vill, jag vill hjälpa alla. Ingen människa förstår mig helt och fullt ut, det som inte ens kan förstås. Jag gör ständiga fel, som jag bakom & framför kan se tydligt -där. Ingen mer än jag kan se just det klart, givetvis. En vidöppen manodepressivitet. Gåta: Om jag ljuger uppenbarar sig den "ständiga-déjà vu-känslan" innuti mig, varför?