Ohoj

Somnade sent igår. Säkert fyra. Börjar inte föränn 11.00 idag, men i alla fall.

Ont i hjärtat och ilningar ner i armen, vet inte varför. Blivit mer och mer känslig för disharmoni, jobbiga ljud, bråk etc. Vill nästan ta livet av mig när pappa skriker, och den andra är också på mig konstant. Värst är hennes röst, den är inte "mjuk och lugnande". Det är något som är fel.

Mår inte bra, jag känner inte mig själv längre. Älskar ingen.

Christina svarar inte på mitt mail, vi pratade ju i telefonen innan. Hon kommer förmodligen aldrig mer höra av sig någonsin. Tycker antagligen att jag inte är frisk. Mailet jag skickade till henne:

Hej! (Höll på att glömma detta nu.)

Det var kul att du hörde av dig. Jag kom faktiskt på att tänka på dig häromdagen (samma dag som du ringde) när jag hade en diskussion med mamma och "Brittis" (du har träffat henne) om mig. De var ganska övertygade om att de visste vem jag var och vad jag egentligen kände, vilket är lite lustigt.

Jag sa kanske att jag aldrig levt i en så intentsägande och stillastående tid. Låt mig förklara: Jag lever liksom kvar i samma stagnation som innan, men utan de uppenbara orsakerna som då (avd: freudianska teorier om jagets uppbyggnad leder till fängelseliknande restriktioner.) Fastnade mycket i teorin om att det enda vi lär oss är att kärleken är villkorlig, och är alltså evigt dömda att ständigt söka en illusorisk spegling. Jag kände oerhörd frustration över min absoluta identitet, och började avsky det jag stod för, och missade alltså kapitlet; hur att återskapa sig själv till den man vill vara.

I alla fall.. Hela min "uträkning" av mig själv är gone (sen mars i år; neuropeltikainjektionerna.) Jag har alltså målat in mig i ett hörn utan att veta hur jag kom dit. Det var till trots min trygghet, och på något sätt ansåg jag mitt lidande "värdigare" eller "finare" än den genuina, ursprungliga själ som skulle växt ut om det inte vore för min extrema motvilja för att dö. Så pass att jag med allt jag hade försökte "ta tillbaka" det som hade dött, inför rädslan att "förlora min själ". Jag brottades med mitt gamla jag, och drog istället igång en sorts rekonstruktion av min egen födelseprocess. Långt ner i ett uråldrigt bråddjup, in i den metafysiska himlen och helvetet. (Det här var alltså när jag plockades upp av polisen vid årskiftet, och skickades till Sachska barnpsyk.) Jag förstod att allt som fanns var kärleken; och allt annat [minnena/bilderna] bara var "signs". Jag "mindes" hur det var "innan jag var född" (att vara Gud); min tro om hur perfekt allt skulle bli, och den fruktansvärda förnedringen; bitterheten och den girighet som skapas hos alla människor vid stora förluster. Och det fanns ingening jag kunde göra. Jag ruttnade bokstavligen, och såg mig själv dö igen. Jag misslyckades för andra gången och skadan skulle slå ut igen; jag skulle glömma. Jag förstod symbolerna, eller esoteriska "löften"/myter som min inkarnation bygger på. (Människor har i alla tider skapat myter/lekar utifrån den symmetriska perversion livet är. Psykotiska människor som befinner sig i en extremt skapande process tror ibland att allt handlar om en bok/film etc. Bibeln till exempel. De förstår inte att de själva manifesterar Juda i sin realitet (eller Pippi), och tar miste på sin stora skaparkraft.) Jag räddade mig ifrån att bli galen, och fattade att det var själv som skapade dansen, men visste inte vad jag skulle göra med det jag hade lärt mig. Jag hade ändå lyckats undkomma "oskadd" (som alltid dittils), trots att tomheten och sorgen fanns kvar.

Fram till den stora finalen i mars befann jag mig i en kreativ och förvirrande period, sysslade mycket med de dolda religösa löjliga budskap som fanns överallt. Kom på hur det var när jag fick min "uppenbarelse" i dec; jag hade "knäböjt" i all förnedring och förtvivlan och det enda jag kunde göra var att fly bort från mitt helvetes-ältande, och lyssnade på musik i många, många timmar i streck. Har märkt att genom att relatera till mig själv på detta sätt återknyter till mitt "filosofiska/holistiska tänkande". Kort, hur det började: Tappade tidsuppfattningen, såg "ljuset" (bokstavligt -jag såg inte natten på ca två dagar.) Fick en omedebar inspiration om hur ALLT fungerade, det var som om Gud skrev genom mig (papperna är kastade tyvärr.) Upplevde "tanken" på olika nivåer på samma gång (svårt att förklara) och förstod att allt bara handlar om olika avstånd. Vetskap/att "bara veta" [förflutet, har redan hänt]; förståelse [bortom] osv. Och att själva sanningen är tankens klarhet [fantasi] och därigenom den "påhittade" spiralen vid ljusbrytningen. (Titta genom en prisma.) Det är en sak att greppa en teori och en helt annan att "cellbiologiskt" BLI en filosofi/sanning [evolution]. Kände att jag var tvungen att förmedla detta, och att jag inte kunde vara kvar hemma längre utan vara tvungen att "kasta mig ut", för att inte "gå under" så att säga. Och på den vägen var det, jag hade mycket svårt att göra mig förståd på psyket med mina stora excentriska tankesvep och predikande...

Tänkte att jag skulle göra samma sak, för att framkalla en "mission". Fick en udda tanke om att återställa vattenbalanserna (få rätsida på de planetära cyklerna) och drack bara vatten med havssalt, och lyssnde på musik i ett dygn kanske, tills jag blev "ett" med musiken; relaterade alltså till mig själv som "den andra/mottagande" och blev ETT ["kärlek" -lagarna om relatering]. Äntligen landande jag. Jag såg estetiken igen. Kände lukter, smaker tydligare och mer komplext. Kände personlig "ömhet" inför mina saker, som jag bara hade "kastat bort" i nån "filosofiskt" ideal att jag inte har några materiella behov, vilket är lögn då kärleken/exitensen är DYNAMISK. Det var rörande löjligt, jag gick fram till spegeln: "-är det här JAG?". "-JAG ÄR HEL!" Det kändes som om jag "förkroppsligade själen" eller "blev en människa". Jag mindes vem jag alltid varit. Jag såg allt från början igen, upplevde känslan av "en ny dag". "Och Gud skapade himmel och jord". Jag såg solen, himlen, fåglarna, och "sanningen" var så UPPENBAR att den inte behövde formuleras. Men jag visste att jag nu var en ny, vuxen människa, som hade gått igenom "allt det där", och fått ett nytt liv med chansen att reflektera över dess estitik i evighet, utan att behöva veta något. Osv. osv.

Men det gick åt skogen alltihop. Jag fattar inte hur jag drar till så extremt "otursamma" öden gång på gång. Jag är orolig. Det är inte snack om saken att jag visste mycket mer förut, betydligt mer, det jag skriver är bara rester av det jag lilla jag kommer ihåg. Att få ut så här lite av livet skrämmer mig, rädslan att för evigt ha förlorat mig i glömskan. Värst är den genomsyrande OVÄRDIGHETEN, den existensiella hemlösheten. Jag ser det så gott som omöjligt att återfå min sanning igen. Jag VILL reformera allt från grunden igen, men jag vet inte hur det skulle gå till. Jag har t.o.m. funderat på typ lsd, för att rasera all ytlig skit, och ge universum en chans. Jag skulle aldrig tänkt så förut, jag hade väldigt stor dragenhet till "renhet" och äkthet, men jag förstår nu att ingenting är overkligt s a s. bla, bla, bla..

Blev lite blaj, jag hoppas du inte känner dig manad att "hjälpa" mig nu, eller likande.

Tider vi kan ses (nästa vecka?): Månad, Onsdag, Torsdag, Fredag (då slutar jag 13.00, övriga dagar 15.00)

Du får berätta vilka tider som passar, du kanske inte har tid föränn om flera veckor?

Föresten, du kanske har tips på någon bok [andligt, medvetandefilosofiskt] som skulle vara ngt att ha? Jag har inte läst så mycket.

/XXX


Hon kanske har rätt.