Ökenvandrar

Jag mår dåligt ..skulle man kunna säga. Jag är liksom "ingenting". Jag var plågad, det är sant. Jag visste var lidande var, en hel del annat också. Avd: Självlärd freudian i dess extrem skapar mer eller mindre övertygelser om jagets formation, rent begreppsmässigt = fängelseliknande mentalitet.



Det här är ovärdigt. Jag känner inte liv.



Övertygad om att jag fått en "hjärnskada" av höga doser neuroleptika i våras.



Nu har jag inget att gå på. Inget att gå vidare med. Kämpa med, ja till och med det känns bättre. Jag vet för fan inget längre. Jag vet inte vad jag ska säga. Är det här allt jag får ut? Jag skulle kommit längre. Vad är det med mig som gör att jag drar till mig extremt "olyckliga" omständigheter gång på gång?



Jag har så svårt att tänka som då. Som förut. Analytiskt. Älskade att fatta begrepp.



Jag kommer aldrig att bli Gud igen. Man skulle också kunna uttrycka det såhär, att jag aldrig kommer att känna kärlek mer. Vad fan är det för något? Är det jag? Jag är jävligt ambitiös, jag vet. Eller ..ja, jag fattar. Jag vill lyckas rent mentalt/andligt.



Jag är inte plågad, jag är ingenting. Jag mår dåligt, nu och hädanefter. Tom.



Återkommer om en vecka för att se om jag vet mer, om jag blivit nåt.