Instängt?

Jag åt upp en tredjedels honungsburk idag, vilket var allt som fanns där i. Ville jag ha det lite ..lyxigt, unna mig något? Vara så där härligt dekadent? Nej. Honung är inte ens gott. Inte övermogna vinbär heller, som jag åt sen. (Sisådär drygt en halv bunke.)

Denna gången, och ofta tror jag det handlar om en slags missriktad expansion. Jag har inga problem med vikten, ingen högutvecklad sockerdrift. Det har heller ingeting att göra med det "tröstätandet" som många brukar skylla på. "Det är synd om mig, jag behöver det." Tröstätaren behöver något, ja. En sinnlig påfyllnad, som provosoriskt återställer ojämnheten, och mjukar upp de karga urholkningar som de emotionella, psykiska problemen har skapat.

Det impulsiva, lösläppta ätandet är en helt annan sak. Man vill ut, till skillnad från tröstätaren vill in dämpa sin ångest, sorg. Överätaren blir därimot inte tillfredställd på samma sätt. Det handlar om ett behov av att gå bortom, en vagt medveten drift att expandera sin verklighetsbild.

Inget hål fylls - ska inte fyllas - finns inte.

Jag tror att många människor missar de viktiga signaler som vi ger oss själva, och fördunklar alltså på sikt vårann naturliga sinneshunger =moraliskt förfall. När detta felaktiga beteende blir vanemässigt går det över i tröstätande -andra hållet. Man blir otillfredställd utan att veta varför. Det hela handlar om att något/jag själv, ger mig budskapet och möjligheten att bli klokare. Trotsar man sig själv blir man inte ..klok tillslut.

Vill jag vara lyxig är jag det. Då finns det jävligt godare alternativ än 20 skedar honung och illamående. Puh.

SKITSNACK.

First Entry

Här står det inte mycket, och det är inte direkt polska.

The beauty of imperfection.