"Visst är du rädd för spöken?"

Jag finner det, uppriktigt komiskt, att se hur människor i min närhet snöar inne på sina egna rädsloemaljerade konturer.

Det är det och ingenting annat som är underkastelsen i sig. Jag undrar om någon verkligen inser det.. Detta.

Jesu korsfästelse. Och så har det alltid varit.

Om min "integritet".

Alla människor tror att de "vet vad det är för något". Bättre än någon annan -eftersom man i olika mån ser sig själv som självständig i miljön.

(Upplevelsen av att man "äger" sig själv..)

Bekräftelse:

• Markering: Att tala om för någon hur han/hon "är". Se, ovan. Ungefär som att säga "när du står i solen känns det varmt på din hud". Missförstånd om vad förståelse egentligen är. De ligger i sakens natur att man tror sig veta vad man är -"jag är".. Totalt dömt att misslyckas; om man inte står i symbios med varandra. -Underblåser naturlig förmåga till psykiskt samspel, nedan. (Min s.k. "värdighet" el. aggressivitet.)

Ungefär som om man inte har fattat att man är en annan människa.

Vad händer? Man tror att den andra just inte vet vem man egentligen är -börjar skapa försvar, eftersom man "fattat" att den andra inte är med. Man känner sig alltså smartare, även fast man inte är det; esoterisk spiral, laget, gänget -lika dras till lika. Religion...

• Förståelse: "Jag vet" -utan att avbilda det som redan är. Upplevelsen av att motparten har "varit där" -i direkt/framtids-perceptiv el. per referens, upplevd rörelse. Krävs: förmåga att se sig själv som en del utav omgivningen.

• Kärlek: Utan villkor/fattning/avsikt.. Man kan alltså missförstå den andra även om man "delar" på en grund. Alla "är kärlek"; du är du och jag är jag. Enkelt ,men vi har inte lärt oss att vi faktiskt kan/får "se" varandra. Funkar inte om man tror att avsikter härskar.

Blaj

Försökte att pressa mig in i mig själv, och göra sånt jag redan för längesen kände mig förvuxen i, men det funkade liksom inte. Men jag fortsätter ändå..