Fredag strax innan två.

Gick upp kl 6 i morse, ur sängen alltså. Låg sömnlös hela natten i Saturnus svångrem. Trots att den numera ger mig blåmärken, växer realismen med syrebristen. Det vill säga; jag tvångshåller inte längre mina "oprincipiella" principer. Den "objekt-subjektiva" människokärleken, som härstammar från en fotograf i symbios med futurum -en tidig jag. I dessa små små luftrum finns möjligheter till förnyade värderingar. Jag hävdar till och med att det är ett oantastligt måste, för ren överlevnads skull. Det är den personliga värdegrunden som disciplinerat ska återaktiveras -just precis det vi inte vill.

I fallet dessa:

• Oförberedande ångest, som återger förlossningsförloppet och en livgivande process.
• Svårare; expandera urskiljningsförmågan och gå bortom den lägre filantropiska acceptansen. Lyckas man med detta, finns syretankar till godo på andra sidan rökridån. Bättre och fruktsammare kordinering mot mål är grejen.
• Undermeningen: Spontanitet!

Min emotionella intelligens är på väg mot grav inskränktning -och det ska jag alltså se som något långtidsverkande frigörande. Förhandlingsbart smog!

Nu måste jag äta..

Inför rit.

Måhända höjer skutan sina segel
Ut ur mitt murade tegel

Den äkta tonen
Är dock en på miljonen

Jag ska inte väcka mitt begär
Jag genom gallret tär ..obönhörligt

Viktigt: Oförbered och sjung inte
Sjung inte!

Jag ska ingen penna vässa
Jag ej längre hörs på min egen mässa

Reser resan orest?

Möjligen skall frihet uppnås genom den dödes lås