...

Funderar på att skita i all som helst ambitiös studiemotivering, och försöka skaffa ett skitjobb. Något som känns lite jobbigt. För att tror att det alltid varit så, så jag slipper minnas det jag alltid och förevigt varit och (inte) är.

Grejen är den att skulle jag ta i igen, skulle det effektivisera min kulturella upprätthållelse om den jag inte vill vara, men fungerar bäst som. Eftersom det var så det var tänkt från början.. Då är seriös halvpsykopati mer lockande. Att idiotförklara människorkärleken, so to speak. Dumt att spela att man inte spelar, liksom. Fast jag vet inte..

Lite bråttom

Jag vet att det jag nu gör är att gro igen. Jag gör mig barnslig för att kunna "köpa ut" liv.

Överlevnad

• Mentalt fokus i samspel med "uppöppnandet"/assimileringen med miljön.
• Göra om saker, ta om samma begrepp i nyare (äldre?) form.
• Släppa taget om min intellektuella/kulturella kristallisering, ebba ut -alturism.
• Kombinera medvetenheten om att jag nu (måste) gro igen; med öppenhet = s.k ödmjukhet.
• Inte acceptera det jag ser, men veta att jag gör det.

Jag genomgår alltså en s.k. "mognadsprocess"; jag fixerar verklighetsbegreppen utan att ta dem på för stort allvar. Jag lägger ner svärdet, och "inser" att jag blivit äldre, fast jag egentligen blir dummare osv. (Här skapas upplevelsen av att man "blivit gammal och trött".)